Jag skulle behöva en PT, som dom har på Biggest Looser. Fast kanske snällare... Men jag vill ändå kräkas av att jag jobbar som ett djur. Behöver det ja! För av någon konstig anledning fick jag fetaste ångestkvällen efter att jag sett en ruskigt fet kvinna gå ner 91,5 kg under 1 år idag på tv. Varför kan inte JAG göra så?!

I ett X antal dagar har jag lagt till musik i en spellista som sedan ska få hamna i min mobil,
något nytt till mina öron helt enkelt. Men nu när jag tittar igenom listan så har jag lyssnat mig less på de ''nya'' låtarna redan och måste börja om från början.
Och när jag tänker efter så gör jag alltid så. Åh så dumt!

Aja, jag kan iaf visa ''dagens goda gärning'' som jag gjorde i Måndags (31/10), köpte även en "vagnkrona" som är prydd med loggan (en sådan man använder istället för en femma eller en tia). Och jag har också klämt på ett gummibröst med "knölar" så att man ska veta hur det känns - Eller hur det INTE ska kännas.

Jag är så nöjd, förvaringsutrymmet har blivit större tack vare hyllan. Nu kan jag ha allt mitt pyssel där, och med pyssel så menar jag pärlplattor, pärlor och origamipapper. Det behövs, det kommer snart en leverans med 24000 pärlor som jag fick beställa i födelsedagspresent från Leffe. Jätte snällt! Även papper till mina vikningar har budats på (Tradera). Så jag hoppas att jag vinner det jag vill ha. På bilderna kan man även se vissa av de pärlplattor jag lagt som jag nu smyckat lägenheten med. Sött!

Igår drog jag på mig målarbyxorna! Eller ja, mina arbetsbyxor som jag använder när jag jobbar på Coop. Fina? Nej, inte direkt. Och så är dom lite för stora så jag går omkring som en sån där person som inte har koll på att byxorna ska sitta normalt. Men det är bara att gilla läget, jag är trots allt 20 nu - Kanske hör det till? Är det en slags ålderskris att jag har byxor som är för stora - Egentligen använder jag inte ens byxor. Är det OCKSÅ en ålderskris? Jag använder legging som är lätta att ta av och på bara för att jag inte orkar med att trilskas med knappar och gylfar. Åh vad allt blev rörigt just nu.

Iaf, jag drog på mig slit-och-släng kläder och fick hjälp av min fina vän Emelie att hämta en hylla som jag hittat på blocket. Har även fått för mig att hyllan skulle målas vit - JÄTTE bra idé tyckte jag. Tills jag insåg att den hade en massa ''mellanrum'' hör och var och att den hade många hyllplan. Men nu hade jag ändå börjat så det var bara att gilla läget. Den blev fin, faktiskt. Och jag är nöjd över att Emelie kunde hjälpa mig med den på slutet när jag hade vit färg i håret och på kroppen.

Så har jag varit slö, lat och less när det kommer till bloggande. Det var längesedan jag var inne och ens ägnade en sekund till att skriva något. Men nu har jag fått fingrarna ur, fixat en ny bild här och där - Nöjda? Jag har gjort en del en jag sist bloggade: Börjat träna mer (fast jag ofta hittar på ursäkter till att inte träna), mår bättre (tack till P!) och har lärt mig att säga ''NEJ'' (ibland), pysslat som ett tok (tackar fina familjen Skagerlind för Origamiboken jag fick). Och så har jag säkert gjort mer, den vanliga visan med skolan och semester som alltid sker. Och som alltid är roligt!

Imorgon mina vänner, imorgon händer det IGEN. Jag fyller år, kan ni tänka er att JAG blir 20? Även om jag ibland uppför mig som 3, 16 eller ibland 50 så blir jag lillvuxen. Eller vuxen, kalla det vad ni vill. Jag får nu göra ALLT, kanske inte gå på Casino. Har ingen koll på vart åldersgränserna går, men jag får göra något som garanterar mig som vuxen. Sug på den ni!

Till vänster ser ni min tidiga present till mig själv, en ny tatuering - eller jag kanske ska säga en till. För dom andra sitter kvar där dom satt igår och dagen innan det. Nalle Puh fick pryda min arm denna gång, och ett klokt citat: ''Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.'' Tackar min duktiga tatuerare för jobbet, jag är väldigt nöjd! (Taurus studion i Sundsvall) Nu har jag (nästan) lovat mormor att inte göra fler, som syns.

Ikväll är det dags för festligheter, jag ser verkligen fram emot det och att få träffa alla. Det har jag iof nog redan sagt ett X antal gånger, men det kan inte sägas tillräckligt. Det ska blå så mysigt att få klä upp sig och gå ut tillsammans med min sambo, vi ska äta gott och ha roligt när vi bowlar. Och fan så mycket jag ska fika, jag ska fika så mycket att jag kan rulla hem själv. Sån är jag - ett matvrak! Fixar just nu med den sista lilla presenten från oss barnbarn och hoppas att den blir lika fin som jag tänkt mig när den är färdig. Jag älskar min mormor.

HURRA FÖR MIN MORMOR IDAG! Har varit hos henne och fikat lite, bara en snabbis. Tryckte i mig en glassbåt och lite hallonsoda, tjock och glad som jag är. Min sambo var inte med men hon skickade med en Plopp till honom, hon är allt för fin och tänker verkligen på alla. Ikväll blir det iaf ''syskonen'' som åker och firar henne med ståhej, dvs hennes barn - 6 barn med sina respektive. Vi BARN får stanna hemma och bara fantisera om allt gott dom kommer att äta... Matvraket har talat! Men jag är glad ändå, för på lördag vankas det mer partaj och det ska bli så roligt att se alla i släkten. Mat och bowling på den nya bowlinghallen är vad som gäller, hoppas att jag kan spela som folk bara. Min ''bowlingarm'' lever inte idag efter gårdagens (underbara) träning, men det är faktiskt bara den som är öm efter gårdagen - Så pass tjock och slö är man tydligen inte så man får träningsvärk, bara lite.

Träningen med brudarna gick bra som fan, ni får ursäkta svordomen men när något har gått bra och man är allmänt glad så FÅR man svära bara för att det är så gött! Klart att man var lite ringrostig men det tog inte så lång tid innan man var inne i spelet igen, måste även säga att jag personligen är stolt över mig själv och hur jag presterade ikväll. Över förväntan. Ser fram emot nästa veckas tränign med basketbrudarna, hoppas även på att vi blir fler personer nästa gång.

För övrigt så mår jag bra och är nöjd med dagen och vad det har givit, saknar såklart min sambo som inte är hemma men imorgon är han hemma igen. Och det är ändå en natt, men det är såklart att man inte vill vara utan den person som gör mig gladast här i livet.

Imorgon fyller även min kära mormor 90 år, helt fantastiskt! Om jag vore lika pigg och har samma minne när jag är 90 år (om jag ens har den turen) så ska jag verkligen vara glad. Hon är verkligen fantastisk och en förebild för mig och mina kusiner (givetvis för fler i min släkt). Till helgen blir det iaf fest tillsammans med hela tjocka släkten, middag och bowling står på agendan. Måste även skratta då jag tänker på att mormor idag sa att hon måste bjuda sin lillebror på fika, han fyller nämligen snart 85 år. Jävlar vilken släkt!

Har packat och gjort klart inför imorgon, ska nämligen sova över hos mina föräldrar då min sambo inte kommer att vara hemma. Sån är jag, vågar inte vara ensam i lägenheten ens för en natt - Varför vara ensam då man kan ha sällskap? Så tycker jag iaf. Men jag är faktiskt mörkrädd, tänka sig att vara vuxen och vara rädd för något. Det trodde jag inte att vuxna var, sett från då jag själv var liten. Ibland är det så, vissa är rädd för insekter och jag är rädd för mörkret oct att vara ensam. Det ska dock bli roligt att umgås lite med familjen, kanske se någon film med min lillebror. Jag vet iaf att jag ser fram emot morgondagens träning med basketbrudarna.

Men nu blir det till att (försöka) sova, hoppas det går bra så jag är utvilad imorgon då jag ska träffa min studiegrupp. Skulle nog inte ha somnat vid 17, känner mig ganska pigg nu. Mest hungrig om jag ska vara ärlig, men det finns inget som jag riktigt vill ha. Jo, gröt - Men jag tänker inte ställa mig och koka gröt 22 på kvällen.

Funderar på om våra grannar hör oss lika bra som vi kan höra dom ibland? Dom har en förmåga att slå hälarna i golvet när dom ska någonstans och när dom tappar något så hörs det på en gång. Även när dom ser på tv så hörs det genom väggarna, inte så värst roligt när vi ska sova. Men jag ska vara tyst, ingen av våra grannar är under 75 år - Vilket gör oss till det yngsta paret i byggnaden. För att komma till sak: Ibland har vi små ''krig'' för oss här hemma, och det är ju så otroligt roligt. Vi nyper varandra (eller bits) så vi blir blåa, kanske låter jätte konstigt men så gör vi. Och sedan skriker vi om vartannat och försöker nypa den andre mer än vad man själv blir nypt. Undra vad grannarna tror att vi gör då vi ibland skriker som tok, slår i väggar (blir så när man brottas i sängen och fötter tar i väggen) och hotar varandra med stryk? För utomstående måste det se konstigt ut då man har fullt med blåmärken på armana. Men det är FAKTISKT jätte mysigt när vi har detta för oss, vi hamnar verkligen på en omogen nivå och skrattar tills vi storknar efteråt. - Jag skulle inte byta ut dessa stunder mot något i hela världen ♥.

Jag har ingen aning om hur jag lyckades men för ett litet tag sedan efter att jag stått och tittat in i ett köksskåp så slår jag igen skåpluckan utan att flytta på huvudet, det resulterar i att den vassa kanten av skåpluckan hamnar på kindbenet och jag får jätte ont. Efter lite desivon och pussande på det onda (min sambo, inte jag) känns det bättre men jag är lite öm och uppsvullen. Det gäller att se upp med vart man placerar huvudet.

Igår hade jag en dålig dag, eller jag ska faktiskt inte säga att den var dålig. Jag var mer jävligt trött efter veckan som gått, spenderade majoriteten av min dag sovandes i soffan. Och så var jag övermysig när jag väl var vaken, FÖR mysig om jag säger så. Blev lite irriterat då jag var som en klängig apa och min sambo inte ville ha den här apan uppe i ansiktet varje sekund. Stackare, idag har jag faktiskt dåligt samvete över hur jag var igår. Men jag menade faktiskt inte att vara dum eller jobbig, ibland kan det bli sådär när huvud och kropp inte jobbar tillsammans.

För övrigt kan jag berätta något hemskt som hände inatt, klockan var vid 3 (efter omställning) och vi skulle lägga oss efter att ha sett The Black swan (urbra film). Vi släcker och försöker somna, som man gör när klockan är så pass mycket. Anyway, helt plötsligt hör vi en signal ljuda i lägenheten. Och vi hör båda två att det kommer från en telefon, men inget bekant ljud. Min sambo kollar sin privata telefon och arbetstelefon, det var ingen av dem som lät (arbetstelefonen var avslagen) så vi lägger oss igen.

Tro på fan att vi hör tutandet från en telefon igen, men vi vet inte vart det kommer ifrån. Och nu börjar jag bli rädd, filmer som ''One missed call'' dyker upp i skallen och jag ser framför mig hur en asiatisk flicka kryper ut ur vitrinskåpet och ska döda mig (härliga tankar). Min sambo går omkring i lägenheten och kollar kameror, brandlarm och jag kollar även min mobil - Inget av dessa föremål lät (iiiih!).

När han sedan ska lägga sig igen hör vi hur en iPhone ringer (GAH!), jag kände hur jag var riktigt nära på att bajsa på mig av skräck (ingen av oss äger en iPhone, egentligen). Han kollar i en kartong och minns att han har en ''japan iPhone'' men som han inte har haft påslagen på länge, men telefonen indikrerar på att den har lågt batteri. Han är iaf lugn som en filbunke när han kommer och ska lägga sig igen medans jag är rädd som ett litet barn, mina sjuka fantasier om mördare, vålnader och andra sjuka saker fortsätter och jag har knappt sovit inatt.

Kan tillägga att det inte är första gången något såhär sjukt inträffar, för någon vecka sedan när vi skulle lägga oss och sova och hade släckt ned så hör vi hur en av våra små glasskålar exploderar (på riktigt). Jag blev såklart skit bajsrädd och vågade knappt andas medans min modige man gick in i köket. I diskstället hade skålen bara gått sönder i miljontals små glasdelar som låg över diskbänken, runtom skålen hade det bara stått några glas och några plastlådor - Inget som hade kunnat krossa skålen. Men liks förbannat var den sönder! Jag har ingen förklaring till varför det hände eller hur det kunde hända, men situationen var verkligen udda.

Idag mår jag iaf bra och har faktiskt hunnit med att diska, påbörjat 3dje och 4de maskinerna med tvätt och kokat fläsklägg (som snart är klart). Snart ska jag påbörja mitt pluggande av vetenskapsteori och utbildningshistoria, längtar tills jag inom en snar framtid får göra min första ''praktik'' som förskollärare.

Jag tror fan i mig att jag dör! Här har jag suttit och skrivit 2 feta A4 sidor med viktigt material i ett dokument på min laptop, allt har funkat jätte bra. MEN, när jag sedan för över filen till ett USB så att jag kan lägga in filen på min stationära dator, då är filen först korrupt! (GAH) När jag sedan har sparat filen i ett annat format så går det att öppna MEN allt blir helt stört, just nu sitter jag och läser en massa ''yyyyyyyyy''. Det är tydligen farligt att blanda ett lagligt köpt Word med ett nedladdat. Damn it. I will be back, it aint gonna be pretty.

Jag får glädja mig åt att det är fredag och att det vankas träning med mina gamla basketbrudar på onsdagkväll, super nice! Det var flera år sedan jag spelade, och då var det också seriöst - matcher mm. Nu är man avdankad, en gamling som får göra en comeback bara för skojs skull. Men som sagt, det ska bli roligt att göra något med sitt gamla lag igen på en icke seriös nivå och få se vad det blivit av dem sen tiden på högstadiet. Undra vart min matchtröja är?

Har kommit in i en hår-period, dvs att jag vill vara supersnygg i håret. Brukar inte vara så, ibland kunde jag bara slänga ihop det i en ful hårknut eller en osammanhängande inbakad fläta. Men sen fick jag ett infall och klippte mig framför badrumsspegeln, och det blev jätte snyggt men sen upptäckte jag hur mitt hår var som svinto längst ned vid topparna. Har gnällt i en vecka nu på detta och ska idag få det fixat, en i min klass ska få sätta saxen i problemet och sedan är det borta. Bara för att jag själv inte vågar, det är inte samma sak att klippa upp det och att klippa av det på längden. Jag var inne på att min sambo skulle få klippa det om jag bara gav honom instruktioner. Men han vågade inte och sen i efterhand kan jag faktiskt se framför mig hur det skulle ha sett ut. Jag får sluta vara en sån slarver med mitt hår.

Han gjorde det igen! Idag på förmiddagens föreläsning sa han ''om ni har några privata fågor som ni inte vill ställa inför gruppen så kan ni fråga mig, jag finns här nere under rasten'' - HA! Jag trodde seriöst att jag skulle dö, som om skammen från igår inte var nog? Nåja, fick trösta mig med en jätte god bulle som en i min grupp bakat igår. Och nej, hon bakade inte bara EN bulle, hon hade storbakat och tog med sig och bjöd på lite BULLFIKA!

Idag fick jag respekt för en lärare (hade det innan, men lite till). Han pratade med oss om pedagogisk planering och berättade även saker från sitt eget liv, om när han fick barn osv och hur dom hade det i skolan. Plötsligt börjar vi i min grupp fundera över hur gammal den här karln egentligen är, han såg inte ut att vara mer än 45 (i mina ögon) och hade 5 barn. Det sista barnet föddes 10 år senare än det fjärde, så det var rimligt (tyckte jag). Vi diskuterar och börjar säga i stil med ''den som frågar om hans ålder får en påse med nybakta bullar'' (haha!) och så börjar vi pusha på varandra och skratta lite osv - Men hur frågar man sånt egentligen? ''Hej vilket år är du född?'' (Eller hur?). Efter en kort paus börjar han prata om moral, etik och värdegrund - när han helt plötsligt bara säger ''jag är 58 år och jag har lärt mig...'', VA?! Jag och dom andra tvärdog där vi satt, han måste alltså ha hört oss och gav oss med den kommentaren smäll på fingrarna och visade att Nu är det banne mig nog. Och det var så snyggt gjort, verkligen stilfullt. Och det var inte mer med det, vi blev tysta och han kunde fortsätta.

Har fått dille på korv, jag har inte varit den som varit tokförtjust i det malda köttet stoppat i skinn. Men nu har min hjärna växt ikapp kroppen och jag äter gladeligen det näringsfattiga moset. Förut kunde jag inte äta korv, spydde nästan. MEN NU! Jävlar i mamma vad gott det är, skivade faktiskt en korv idag och la in i kylskåpet.
Så nu vet ni det, jag gillar korv.

Det är väl vad jag har att säga om segern i Melodifestivalen, hur kunde detta ske? Varför skickar vi en liten pojkspoling till Tyskland när vi har större talanger att vraka mellan. ''Nu kan Saade fira med saft och bullar, kanske sälja de mjölktänder han tappat på Tradera?'' - Gud vad jag är duktig på att säga det andra tänker. Vi får hoppas att Saade sätter lite karameller i halsen, att Danny drabbas av en smärre alkoholförgiftning så att The Moniker kan komma in och rädda Sverige från total förnedring. För att lägga in ännu ett citat, typ, kommer inte ihåg ordagrant eftersom jag hörde det för 5 minuter sen, från min käre sambo: ''Erik Saade rimmar på Impossible och Possible, det är inte ens ett nödrim! Han har våldtagit det engelska språket, Saade är våldtäktsman!''

Makka Pakka, Akka Wakka, Mikka Makka Moo.

Makka Pakka, Appa Yakka, Ikka Akka Ooo.

Hum Dum, Agga Pang, Ing Ang Ooo.

Makka Pakka, Akka Wakka, Mikka Makka Moo.

Time keeps on painting my darling,
and the garden keeps on singing the old song.
Oh baby now I know you´re in the light,
painting it all with your colorful songs.

Jag har lätt för att störa mig på saker, inte minst personer. Idag slog det mig att INGEN sörjer självmordsbombaren, men man är snabb med att sörja någon annan man inte känner. Jag vet folk som grät när Heath Ledger, Michael Jackson m.fl. dog. Men varför? Dom hade inte gråtit för mig eller dig, aldrig någonsin. Dom skiter i vilka vi är och vad vi gör med våra liv. Men vi hedrar dom med blommor, ljus och en massa tårar. Måste det vara någon betydelsefull person som dör för att man ska känna sorg, om man nu kan kalla det för sorg? Självmordsbombaren betydde något för någon, även om han var ett shithead som gjorde som han gjorde. Grina nu då för fan, ni som annars gör det. Ta och gråt, skapa grupper på facebook och minns de personer som ni faktiskt pratat med och känt med alla era sinnen, skit i alla andra. - Man blir trött på ditt jävla gnäll.

Det är ganska sjukt hur saker och ting har tagit form här i världen, nu pratar jag inte om självmordsbombaren som var och varannan surrar om (ja det är hemskt). Nej, jag pratar om inhämtningen av information. Det spelar ingen roll vilken information man än vill ha så är det ett litet klick ifrån en. Ta exempelvis om jag vill veta allt om varför färgerna i tandkrämstuben inte blandar sig, ett klick senare hittar jag en GRUPP på Facebook. Där står både det ena och den andra, för alltid är det någon som ska vara en viktigpetter och förstöra gruppen ''Alla vi som undrar varför... (osv)''. INGET undgår facebook, inte ens det jag råkar göra hemma om dagarna. Idag kokade min gröt över i mikron och det snabbade jag mig att skriva om på Fejjan. Ganska otroligt, är det verkligen så att om det inte finns på Facebook så existerar det inte alls? Om jag bara hade gett fasen i att berätta för alla mina 389 vänner att min gröt kokat över så hade det kanske inte hänt, allt kanske bara var inbillning? Facebook kan vara både bra och dåligt på samma gång, ibland får man veta den underbara nyheten att ett visst par förlovat sig, eller kanske ska ha barn. Ibland får man kanske reda på att någon har dött eller råkat ut för något annat hemskt. Vad det än handlar om är vi beroende av all den information som florerar på FB, även om vi inte bryr oss ett jota om vem det handlar om. Facebook styr våra liv, både privat och på jobbet.

Missförstå mig rätt (vad gällande nedanstående inlägg), jag har ett skit bra liv och underbara människor som både älskar och stöttar mig i de val och gärningar jag tar mig till. Julstressen är något som jag både älskar och hatar, jag själv är inte den som stressar på julen. Jag tar saker i min egen takt, men andras stress kan smitta av sig och jag kan då känna ''Är jag den ENDE som inte satt upp julgardiner?'' och så blir jag lite ledsen över att jag har gjort andra saker istället. Man väljer hur ens liv ska bli, även fast saker och ting redan är förubesämt; Skaffa jobb och familj. Slut. Jag VILL ha ett jobb och en fin familj med vackra barn, även om jag inte får barn så vet jag att min karl älskar mig ändå. Och jag kommer att älska honom tusenfaldigt tillbaka, som jag alltid gjort. Jag ÄLSKAR allt vad livet innebär, även om det gör att jag måste skura golv, bryta naglar och slava vid spisen.

Tänk er en dag, vilken som helst: PANG! - Livet hinner ifatt er. Det har skett för mig, en dag när jag satt på bussen ned till Sundsvall (ren vardagsmat för mig) så slog det mig att jag strax ska bli lärare, skaffa mig ett riktigt jävla jobb, försörja min kommande familj och uppfostra barn. När hände allt detta? Var inte jag nyss 8 år och mammas lilla gullegris? Nu får man göra allt själv, tvätta, städa och laga mat. Att se till att man kommer upp på morgonen är något som ligger på ens eget ansvar, ingen kommer för att påminna dig om att klockan är över 12:00 mitt på dagen och att det finns viktiga saker att göra. Man ska se till att plugget görs, det är viktigt att få godkänt på tentorna. Man ska underhålla familj och vänner, berätta för var och en hur man mår och hur allt går.

- Jag gör allt det där, varje vecka är proceduren densamma. Man ringer mamma/pappa innan man åker någonstans, när man kommit fram, när man är på gång hem och när foten har placerats på lägenhetsgolvet. Jag underhåller vänner, gör så gott jag kan med skolan. Tvättar, städar och lagar mat så det står härliga till, aldrig tar det slut. Sen sitter jag om kvällarna och funderar på om det finns något mer som ska göras. Med familj eller inte så är det samma procedur som ska genomgås, det ska väckas, städas, matas, gosas och jobbas. Inte nog med det så ska det firas jul också, som om stressen och irritationer inte redan ligger i luften. Mat ska handlas, det ska pyntas och paket ska slås in med fina papper med tomtar på. Julkort ska skickas så att nära och kära får veta att man lever och ägnar dem en tanke.